.

Ord spyor.. Jag känner dem... De kommer, de kommer!

Att vara ett diagnosiserat barn är aldrig kul, om man som läkare märker ett barn för livet med en diagnos, gör rätt. Bry er. Lite tid, lite tanke. Självklart 10000 saker i luften samtidigt, men när jag tänker efter i mitt 21 åriga liv kommer jag på mig själv att inte ha nått förtroende längre för läkare. Ack så många ggr de blivigt fel, ack så många ggr de gjort de så mycket värre. Med diverse. Ibland är jag ett vrak. I mitt huvud. Om de inte stämmer i juornalen är de inget av vad som kan försegå i mellan väggarna mitt huvud. Och det känns som att föreoende kan vara behövligt eftersom jag kommer tillbringa min kropp och själ mellan de kalla vita väggarna i deras korridorer, väntrum, besöksrum i ännu många år framöver.

Jag har ont i huvudet, trots ledig dag. Varit med min underbara mamma på Torp och fick köpt en sjal och en klänning. Ätit och myst och gillat att bara vara vi två. Bäst är hon.

I morgon, Deichmann, fredag, Deichmann, lör sön? Deichmann, måndag innan avfärd? Deichmann!
Hela veckan ut tills London och sen direkt två timmar efter planet landat och jag tagit mig hem igen? Deichmann!
Men jag gillart!

Hittade lite skriverier för ett tag sen. Tycker det är roligt att jag kan plocka upp gammla kollegeblock och hitta Elins tankar ala 17 år igen.

Denna stämmer bäst för mig, då och idag.

In med magen, ut med brösten. "Jag blir snygg till sommaren" är trösten.
Varför ändå alltid tvärtom?
Magen putar, och brösten är bara platta dom.
Jag ville ha en mils långa ben, och en midja smal, så blond, vacker och strålande underbar.
Ville ha långt blont Hollywood hår, en bränna och fitness som ingen förstår.
Jag ville vara 1.80 i längden minst, och går jag ner till 40 kg har jag nått min vinst.
Men jag är Elin och jag är bara 1.56 lång, väger 49 och äter hamburgare utan förstånd.
Det är så jag är skapt, så jag ser ut.
Och den dagen jag insåg det, tog all min kroppsfixering slut.

Vi är bättre än nånsin förut.

Natti.