.

Jag vet inte varför.
Hjärtat står still eller slår för fort.
Allt går för långsamt och sen för fort.
Jag vet inte varför jag får brott, blir deppig. Vill bara bort.
Och nu har jag spikat fast mina fötter på denna mark. Fast. Igen.
Klockan tickar jag jag är här, ont i magen, bara besvär.
Jag går runt och känner mig döende, denna jord och detta folk.
Bara skadar, och jag bara tänker, att en dag. Ska jag göra som ingen annan, och faktiskt bry mig.
21 år och dagen har inte kommit än. Jag har inte räddat fattiga barn, jag har inte kämpat för miljön eller dem som behöver bli kämpade för.
Jag står på ett köpcenter och hjälper alla materiella människor att bränna pengar på mat och skor.
Jag sover lätt på natten för att jag är rädd för att jag ska känna mig trygg när jag sover. För att sen vakna upp till kaos.
Jag klagar för jag behöver nån till att tycka synd om mig.
När det aldrig ens har varit mig det varit synd om.

Förlåt. Förlåt för klagerier. Inte okej. Men jag vet inte vad som händer just nu med mig. Och jag tror jag behöver en vän.

Och jag blir ännu mer ledsen just nu efter elakheter som hänt för att jag inte kom in på linjen jag hade velat komma in på. 
Men vet ändå inte om jag hade gjort nån nytta där eller vart redo för det. 
Så mycket ondska det finns. 
Och alla reagerar för att det hänt i Norge och så nära. Det kunde ha hänt här. 
Det händer, för ofta i andra länder. 
Hela tiden. Och alltid skyller vi på andra, på olikheter. Och så fort det kommer nått bra måste det brytas ner. 
Känner mig inte pepp ikväll gott folk. Jag vet inte ens vad jag vill få sagt. 
Kanske mer än vad jag kan få fram i ord. 
Så nu släpper jag det och går till sängs.